Kurbits om att förändra världen – ett stygn i taget.

Jag tänker på ett skånskt yllebroderi från säg, 1889, som jag såg i några samlingar en gång. Du vet, den där sortens tjocka stygn på ylletyg som får gå hit och dit, som får innehålla hur mycket mönster, färg och figurer som helst. Och som just får uttrycka precis det kynne som brodösen tillåter. Oftast med oklanderliga stygn i korrekta längder, med väl matchande färger. Men detta var inte så. Det var skevt och ganska slarvigt, kanske inte gjort i hast, mer gjort med motstånd. Kanske var brodösen ointresserad eller uttråkad tänker jag. Kanske brodösen inte kunde eller hade tålamodet. Men den kudden blev fast-etsad i mitt minne mer än den prydliga som jag såg vid sidan av den. Det kändes som att den ville säga mig något. Och så tänker jag att broderiet kan få vara. Personligt, med uttrycksfulla medel och med lite jävlar anamma. Idag gör vi inte kuddar i yllebroderi i samma utsträckning, men känslan av motstånd frodas på andra sätt. Kanske har du en aktivist inom dig som faktiskt vi...